Dagbok söndag 20 februari 2000

Efter en liten uppvärmning under lördagen var det dags att anstränga sig lite mer. När jag kom hem vid 19.30 hade jag varit i rörelse i 8 timmar varav 6 på snöskorna. Märkligt att man orkar så länge. Redan efter en timme tyckte jag att varje steg var jobbigt. När jag kommit halvvägs frågade en fikaförsäljare i en stuga om jag alltid var ute ensam och om jag skulle ta bussen hem. Skulle jag ta bussen? Och vem skulle vilja följa med på mina utflykter? När jag närmade mig stan igen satt alla vanliga framför tv:n och hade förmodligen ätit middag för länge sedan. Dom såg jag ju ute redan på förmiddan. Bilarna stod som spön i backen eller åtminstone så proppade dom igen vägen upp till backen. Alla människor tycktes befinna sig inom en radie på en kilometer från bilparkeringen. Jag krånglade mig igenom det iordningsställda rekreationsområdet för att komma ut på de friare vidderna. Efter 15 km var jag framme vid ett berg som jag tänkte skulle bli vändpunkten för min promenad. Här kryllade det av lodjursspår, harspår, rävspår, orrspår, älgspår och andra spår. Ja, massor av spår. Numera även snöskospår. Men faktiskt bara ett endaste snöskoterspår. Det kändes ju ganska bra. Dom kan ju hålla sig borta från det här fina berget.

På hemvägen blev det mörkt och kallt. Så kallt att jag blev alldeles stel i armarna. Efter 29 km knappade jag in portkoden till min trappuppgång. Nästa gång måste jag iväg tidigare på morgonen. Fem mil borde man hinna med om man ligger i. Det var mina sista tankar innan jag i dvala beställde ett par långfärdsskridskor till halva priset nerifrån Tyskland. Kanske har Tyskarna haft dåliga isar i år eftersom dom får ta i så för att bli av med sitt lager. Nu ska jag drömma om långa skär över blanka isar.