För att i någon mån kompensera för det faktum att jag inte var med i Vasaloppet idag gick min helg i skidans tecken. Jag har kollat att en någorlunda snabb åkare klarar ett Vasalopp på 6-7 timmar. Min skidtur fick alltså bli 6 timmar. Men då tillkommer transport till och från snön, 1,5 timmars promenad. Kommer man iväg vid 10 eller kanske 11 så är man hemma strax efter mörkrets inbrott. Eftersom det inte finns några skidspår som är 9 mil inom gångavstånd från mitt hem och att åka runt varv efter varv inte var riktigt aktuellt valde jag en annan lösning. Jag åkte helt enkelt där det inte fanns spår. Och för säkerhets skull hade jag riktigt tunga och klumpiga skidor och skor. Och många och sega uppförsbackar skulle det vara. För att vara på den säkra sidan gjorde jag en liknande tur även på lördagen.
Vad som slog mig var att ingen förutom jag åkte utanför det stora spårsystemet med banor breda som bilvägar. Bara någon mil från staden hittade jag ett omfattande spårsystem som var helt orört. Här kryllade det av folk förr i tiden. Jag har alltid tyckt det varit kul att göra sina egna skidspår. Och så blir jag lite tjurig och envis. Jag behöver minsann inga snöskotrar för att åka skidor! På ett ställe dit man åkte skidor när jag var liten var det massor av folk. Men jag såg bara två personer med skidpjäxor. Deras skidor såg jag aldrig. Dom andra hade åkt bil dit för att sitta i solen och fika. Jag blev så besviken att jag genast drog vidare för att göra nya spår. Kanske någon sportlovsledig vill åka i mina spår till veckan. Man får aldrig tappa hoppet.
Freeride! Det här är ju freeride tänkte jag när jag åkt en stund och kört upp egna spår i den gnistrande snön. Numera är det friåkning som gäller både i utförsbacken och i cykelbutiken. Är det så underligt att skidspåren nästan bara befolkas av medelåldersfolket? Kidsen vill ju ha freeride. Men sedan kom jag på att dom ju är lata också. Tänkte inte på det. Åka så här är ju jättejobbigt. Men när datafolket kommer in i trettioårskrisen står jag där redo med mitt koncept.
Det ska vara träfärgade skidor bestämde jag mig för. Det känns bra att bara se vitt, grönt, brunt och lite grått ibland. Bara naturens färger. Då vill man inte ha knallgula skidspetsar som sticker fram i snön.
Dagbok 27 mars 2000
Hur smyger sig stressen egentligen in i kroppen och förstör hälsan? Kanske borde jag starta ett experiment på det temat. Idag var det en vanlig måndag men den nya sommartiden försenade mig nästan en timme.
Är det stress det man upplever när man läser tidningen och hela tiden måste ta ställning till en massa olika saker? Ryska presidentvalet på förstasidan var ju inte så farligt men sedan började det. Utfors annonserar om bredband. Där berörs jag både privat och yrkesmässigt. Ska jag nöja mig med min svindyra bredbandsuppkoppling eller ska jag jobba hårdare på att ansluta hela bostadsrättsföreningen? Hur påverkar det oss på jobbet? Vilken teknik har dom egentligen i sitt nät? Bläddra!
Utanför Gotland är det oljeskadade fåglar. Vilken är min roll i det hela? Jag kommer inte fram till något. Göran Kropps tumme påminner mig om att jag aldrig skulle kunna ge mig ut på riktiga expeditioner i kyla. Jag blir arg och ledsen över mina kalla händer. Bläddra!
En sängannons med fyra fötter under täcket påminner om mer än en brist i mitt hem. Det är för dyrt att ringa till mobiltelefoner säger texten och jag påminns igen om en gammal aktieaffär som inte var så smart om man sitter med facit. Men efter en stund kommer jag ihåg att det är färdigtänkt på det området och bläddrar vidare.
På nästa sida är det e-handel som ska avgöra liv och död. Jag lyckas på kort tid finna minst 5 olika uppslag till funderingar som berör mitt eget liv. Puh! Bläddra!
Bilannonserna tvingar mig för tusende gången att tänka igenom om man ska ha en bil eller inte. När jag gått igenom de flesta nackdelarna med att sakna bil avgör jag till ändå det bilfria livets fördel. Sedan kommer båtannonserna och jag måste fundera över mitt eget båtinnehav, det som varit, det som är och det som kommer. Jag förtränger båten i källaren eftersom den inte går att frakta på cykeln och bläddrar till sista sidan i del ett. Och där är gummibåtarna igen. Jag läser lite grann och lyckas ta fram del två.
Och nu är jag förflyttad till en stor artikel om tv-tittande. Och varför i hela världen ska jag hävda en avvikande ståndpunkt även där? Då måste man tänka igen situationen och slipa argumenten varje gång det kommer upp på dagordningen. Är det bra eller dåligt att vara utan tv? Jag tvekar men bläddrar vidare.
Här annonserar dom en ny bok om åtrå och associationsgeneratorn spinner igång. Tyvärr har mina scenarior på det här området inga lyckliga slut så jag bläddrar inte lika rappt längre. Och klockan tickar mot det obevekliga ögonblick när jag måste lämna hemmet.
Tyvärr ligger kontaktannonserna nästan sist och det är bara föga tröstande tv-tablåer och sport efter. "Jag letar efter någon som vågar uttrycka vad han känner och tänker, är naturlig, ärlig. Jag gillar att röra på mig och upptäcka saker." Wow tänker jag, är inte det jag så säg. Nä, inte det inte. Tänkte inte på att jag egentligen bara uttrycker mig i skrift.
På jobbet varvar det upp i högvarv direkt som vanligt och jag upptäcker att det finns oceaner av ogjort arbete. När jag hetsat upp mig en stund över det så börjar jag med det mest akuta. Strax efter lunch kommer jag ihåg att jag haft stressrelaterade fysiska problem. Och då känner jag genast ett tryck över bröstet. Förra gången gick hjärtat i otakt men nu har jag lärt mig att det ska vara tryck över bröstet. Tryck över bröstet och inget annat larv med andra smärtor. Jag orkar inte skratta åt det men hade nog gärna velat göra det. Tyvärr är det förbaskat svårt att inte varva igång. Efter en stund glömmer jag bort det.
På hemvägen trotsar jag och går till just den affär där jag hade andningssvårigheter och svimningstendenser förra omgången. Där finns det massor av lockande grönsaker så jag glömmer bort alltihop. Eller så börjar jag få övertaget över de mörka krafterna som försöker förstöra min hälsa.Det är en svår motståndare, mitt undermedvetna, som dessutom har full skrivbehörighet i hjärnan dygnet runt. Men mitt medvetna jag vill gärna stå på prispallen så striden lär gå vidare.
Är det stress det man upplever när man läser tidningen och hela tiden måste ta ställning till en massa olika saker? Ryska presidentvalet på förstasidan var ju inte så farligt men sedan började det. Utfors annonserar om bredband. Där berörs jag både privat och yrkesmässigt. Ska jag nöja mig med min svindyra bredbandsuppkoppling eller ska jag jobba hårdare på att ansluta hela bostadsrättsföreningen? Hur påverkar det oss på jobbet? Vilken teknik har dom egentligen i sitt nät? Bläddra!
Utanför Gotland är det oljeskadade fåglar. Vilken är min roll i det hela? Jag kommer inte fram till något. Göran Kropps tumme påminner mig om att jag aldrig skulle kunna ge mig ut på riktiga expeditioner i kyla. Jag blir arg och ledsen över mina kalla händer. Bläddra!
En sängannons med fyra fötter under täcket påminner om mer än en brist i mitt hem. Det är för dyrt att ringa till mobiltelefoner säger texten och jag påminns igen om en gammal aktieaffär som inte var så smart om man sitter med facit. Men efter en stund kommer jag ihåg att det är färdigtänkt på det området och bläddrar vidare.
På nästa sida är det e-handel som ska avgöra liv och död. Jag lyckas på kort tid finna minst 5 olika uppslag till funderingar som berör mitt eget liv. Puh! Bläddra!
Bilannonserna tvingar mig för tusende gången att tänka igenom om man ska ha en bil eller inte. När jag gått igenom de flesta nackdelarna med att sakna bil avgör jag till ändå det bilfria livets fördel. Sedan kommer båtannonserna och jag måste fundera över mitt eget båtinnehav, det som varit, det som är och det som kommer. Jag förtränger båten i källaren eftersom den inte går att frakta på cykeln och bläddrar till sista sidan i del ett. Och där är gummibåtarna igen. Jag läser lite grann och lyckas ta fram del två.
Och nu är jag förflyttad till en stor artikel om tv-tittande. Och varför i hela världen ska jag hävda en avvikande ståndpunkt även där? Då måste man tänka igen situationen och slipa argumenten varje gång det kommer upp på dagordningen. Är det bra eller dåligt att vara utan tv? Jag tvekar men bläddrar vidare.
Här annonserar dom en ny bok om åtrå och associationsgeneratorn spinner igång. Tyvärr har mina scenarior på det här området inga lyckliga slut så jag bläddrar inte lika rappt längre. Och klockan tickar mot det obevekliga ögonblick när jag måste lämna hemmet.
Tyvärr ligger kontaktannonserna nästan sist och det är bara föga tröstande tv-tablåer och sport efter. "Jag letar efter någon som vågar uttrycka vad han känner och tänker, är naturlig, ärlig. Jag gillar att röra på mig och upptäcka saker." Wow tänker jag, är inte det jag så säg. Nä, inte det inte. Tänkte inte på att jag egentligen bara uttrycker mig i skrift.
På jobbet varvar det upp i högvarv direkt som vanligt och jag upptäcker att det finns oceaner av ogjort arbete. När jag hetsat upp mig en stund över det så börjar jag med det mest akuta. Strax efter lunch kommer jag ihåg att jag haft stressrelaterade fysiska problem. Och då känner jag genast ett tryck över bröstet. Förra gången gick hjärtat i otakt men nu har jag lärt mig att det ska vara tryck över bröstet. Tryck över bröstet och inget annat larv med andra smärtor. Jag orkar inte skratta åt det men hade nog gärna velat göra det. Tyvärr är det förbaskat svårt att inte varva igång. Efter en stund glömmer jag bort det.
På hemvägen trotsar jag och går till just den affär där jag hade andningssvårigheter och svimningstendenser förra omgången. Där finns det massor av lockande grönsaker så jag glömmer bort alltihop. Eller så börjar jag få övertaget över de mörka krafterna som försöker förstöra min hälsa.Det är en svår motståndare, mitt undermedvetna, som dessutom har full skrivbehörighet i hjärnan dygnet runt. Men mitt medvetna jag vill gärna stå på prispallen så striden lär gå vidare.
Dagbok söndag 20 februari 2000
Efter en liten uppvärmning under lördagen var det dags att anstränga sig lite mer. När jag kom hem vid 19.30 hade jag varit i rörelse i 8 timmar varav 6 på snöskorna. Märkligt att man orkar så länge. Redan efter en timme tyckte jag att varje steg var jobbigt. När jag kommit halvvägs frågade en fikaförsäljare i en stuga om jag alltid var ute ensam och om jag skulle ta bussen hem. Skulle jag ta bussen? Och vem skulle vilja följa med på mina utflykter? När jag närmade mig stan igen satt alla vanliga framför tv:n och hade förmodligen ätit middag för länge sedan. Dom såg jag ju ute redan på förmiddan. Bilarna stod som spön i backen eller åtminstone så proppade dom igen vägen upp till backen. Alla människor tycktes befinna sig inom en radie på en kilometer från bilparkeringen. Jag krånglade mig igenom det iordningsställda rekreationsområdet för att komma ut på de friare vidderna. Efter 15 km var jag framme vid ett berg som jag tänkte skulle bli vändpunkten för min promenad. Här kryllade det av lodjursspår, harspår, rävspår, orrspår, älgspår och andra spår. Ja, massor av spår. Numera även snöskospår. Men faktiskt bara ett endaste snöskoterspår. Det kändes ju ganska bra. Dom kan ju hålla sig borta från det här fina berget.
På hemvägen blev det mörkt och kallt. Så kallt att jag blev alldeles stel i armarna. Efter 29 km knappade jag in portkoden till min trappuppgång. Nästa gång måste jag iväg tidigare på morgonen. Fem mil borde man hinna med om man ligger i. Det var mina sista tankar innan jag i dvala beställde ett par långfärdsskridskor till halva priset nerifrån Tyskland. Kanske har Tyskarna haft dåliga isar i år eftersom dom får ta i så för att bli av med sitt lager. Nu ska jag drömma om långa skär över blanka isar.
På hemvägen blev det mörkt och kallt. Så kallt att jag blev alldeles stel i armarna. Efter 29 km knappade jag in portkoden till min trappuppgång. Nästa gång måste jag iväg tidigare på morgonen. Fem mil borde man hinna med om man ligger i. Det var mina sista tankar innan jag i dvala beställde ett par långfärdsskridskor till halva priset nerifrån Tyskland. Kanske har Tyskarna haft dåliga isar i år eftersom dom får ta i så för att bli av med sitt lager. Nu ska jag drömma om långa skär över blanka isar.
Dagbok 4 januari 2000
Idag hände det igen, jag var på träningslokal. För den som är stamgäst låter väl inte det som något märkvärdigt. Inte för mig heller. Jag tycker egentligen att träningslokaler är lite onödiga. Någon sorts eftergift åt effektivitetsstressen. Eller för de med gott om tid, ett sätt att forma till sin ofullkomliga kropp. Trots att det var tredje gången kände jag mig inte helt hemtam i lokalerna. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med. Stora nallebjörnar som lufsade omkring med av träning vanställda kroppar. Det är ju inte jag det precis. Eller dom mindre uppblåsta som ambitiöst ligger och rycker i olika spakar. Nä, jag har inga ambitioner angående armarna heller. Där vill man ju inte ha några onödiga muskler. Eller alla tjejer i snygga byxor som struttar runt och verkar jättelyckliga. Ja, eftersom jag inte är så tjejig så känner jag ingen samhörighet med de mindra glada i vanliga byxor heller.
Jag försökte så gott det gick att hitta ett sätt att glida runt som skulle passa min personlighet och mina kläder. Tittar man först på de andra och sedan på sig själv så skulle det kanske ha varit lämpligt med att smyga runt efter väggen. Tajta cykelkläder kan väl gå an på en snygg tjej men på en spinkig kille med likbleka ben och spaghettitunna armar är det väl inte helt rätt. Men nu hör det ju till vuxenlivets mysterier att man inte bryr sig så mycket längre. Det är ju min kropp och den är faktiskt jättebra tänker man och ställer sig mitt i rummet.
Men det finns en fördel med cykelkläderna. Man får trampa i otakt så mycket man vill. Man får stå fel och till och med ha styret lika lågt som på en riktig cykel. Man lurar instruktören med sina cykelhandskar och han går bara vidare till tjejen i en vanlig t-shirt och förklarar för henne hur man ställer in sadeln och hur man ska stå och så vidare. Jag har sadeln längst fram och styret längst ner. Jag trampar alltid i en annan takt än alla andra. Men vadå, jag är ju ute på vägarna i fantasin. Det ligger en ruskigt stark cyklist framför i röd tröja och blåa skor. Ansträngningen är omänsklig för att komma ikapp. Precis på krönet bär min ansträngning frukt och jag kan köra förbi med ett snett leende i det förvridna ansiktet. Sedan stängs musiken av och vi ska tvätta cyklarna som inte rört sig en enda meter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)