Idag hände det igen, jag var på träningslokal. För den som är stamgäst låter väl inte det som något märkvärdigt. Inte för mig heller. Jag tycker egentligen att träningslokaler är lite onödiga. Någon sorts eftergift åt effektivitetsstressen. Eller för de med gott om tid, ett sätt att forma till sin ofullkomliga kropp. Trots att det var tredje gången kände jag mig inte helt hemtam i lokalerna. Det fanns liksom ingen att identifiera sig med. Stora nallebjörnar som lufsade omkring med av träning vanställda kroppar. Det är ju inte jag det precis. Eller dom mindre uppblåsta som ambitiöst ligger och rycker i olika spakar. Nä, jag har inga ambitioner angående armarna heller. Där vill man ju inte ha några onödiga muskler. Eller alla tjejer i snygga byxor som struttar runt och verkar jättelyckliga. Ja, eftersom jag inte är så tjejig så känner jag ingen samhörighet med de mindra glada i vanliga byxor heller.
Jag försökte så gott det gick att hitta ett sätt att glida runt som skulle passa min personlighet och mina kläder. Tittar man först på de andra och sedan på sig själv så skulle det kanske ha varit lämpligt med att smyga runt efter väggen. Tajta cykelkläder kan väl gå an på en snygg tjej men på en spinkig kille med likbleka ben och spaghettitunna armar är det väl inte helt rätt. Men nu hör det ju till vuxenlivets mysterier att man inte bryr sig så mycket längre. Det är ju min kropp och den är faktiskt jättebra tänker man och ställer sig mitt i rummet.
Men det finns en fördel med cykelkläderna. Man får trampa i otakt så mycket man vill. Man får stå fel och till och med ha styret lika lågt som på en riktig cykel. Man lurar instruktören med sina cykelhandskar och han går bara vidare till tjejen i en vanlig t-shirt och förklarar för henne hur man ställer in sadeln och hur man ska stå och så vidare. Jag har sadeln längst fram och styret längst ner. Jag trampar alltid i en annan takt än alla andra. Men vadå, jag är ju ute på vägarna i fantasin. Det ligger en ruskigt stark cyklist framför i röd tröja och blåa skor. Ansträngningen är omänsklig för att komma ikapp. Precis på krönet bär min ansträngning frukt och jag kan köra förbi med ett snett leende i det förvridna ansiktet. Sedan stängs musiken av och vi ska tvätta cyklarna som inte rört sig en enda meter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar